Jag orkar inte mer, jag gör verkligen inte de. Känner bara för att lägga mig ner o ge upp! dra täcket över huvudet o bara försvinna.  Välkommen tillbaka depritionsgropen!

Vart gick allt fel? Känns som man är tillbaka till den tiden då man va 16 o de kändes som om livet var emot en. Lycka finns verkligen de? Kan jag inte bara få vara liten igen o mamma o pappa kan göra allt bra igen, då man inte hade några bekymmer o hade man de så gick dom över lika snabbt som man fick dom! De ända jag vill är att få ett svar. De räcker... Ett svar är de för mycket begärt? De kanske är mig de är fel på? Jag är väl en komplicerad person... De måste ju vara så! kan inte komma på nått annat. Trodde att allt skulle bli lättare när man blev äldre men så är inte fallet. Är trött på att bara gå å vela hela tiden! Försöker intala mig själv att bara strunta i allt o gå vidare, de fungerar för stunden men sen när jag väl blir själv igen så kommer tankarna smygandes tillbaka...

De är tur att jag har mina vänner, vet inte hur de skulle gå annars!

Emma, går inte förklara med ord hur mycket du betyder för mig. Du finns alltid där <3

P&K