Söndag, söndag härliga söndag.

Va väldigt skeptisk när jag vakna imorse första gången vid 7-tiden och såg att de låg tunga vita moln över fjellet och att de snöade. Neeeej tänkte jag nu när de har smält så mycket. Men när jag vaknade upp sen vid 12 tiden så var de strålande solsken ute. Åkte med Emma ner till Sentrum och knatade och sola litegrann :) Måste ju va fin och brun tills sommaren kommer, kan ju inte gå och blända folk med min vithet :P

De är mycket som snurrar och surrar inom mig. Jag hatar att den där klumpen i magen aldrig försvinner. Känner mig så hjälplös som inte kan va där och hjälpa till. Vill att allt ska bli normalt igen, att dom senaste tre åren kan försvinna och att allt kommer bli bra igen. Kan någon lova mig de!? Att allt kommer att bli bra och att inget kommer att hända honom? Just nu vill jag bara sätta mig på första bästa tåg hem. Känns som om jag har skuld i de hela också att jag bara försvann. Att två viktiga personer i hans liv bara tar sitt o reser iväg och lämnar honom. Varje gång jag är hemma och han säger -Måste du åka? De är som knivhugg i hela kroppen, de gör så ont och lämna honom o se han besvikan ögon. De är så jobbigt att va så långt bort just nu!
Men han ska veta att oavsett vad så kommer jag alltid att stå vid hans sida, både i vått och tort. Om jag någon gång kommer få välja sida så är de alltid vid hans sida jag kommer stå ♥

P&K